På 17 då magasinet brann? – Kenth frågar
I gästboken, skrevs en fråga av Kenth (okänt efternamn) 2018-08-23.
Minns min farmor sa att en gubbe i Sörmjäle hade ett talesätt då det gällde 1917. "På 17 då magasinet brann". Skulle vara skoj om det finns bilder ev. dokumentation om detta öde för industrin.
/Kenth
Kenths fråga har gått Skribent och Redaktör obemärkt förbi i sommarens skrivtorka, bildlikt talat under en rekordvarm torr sommar 2018 med bränder. Ofta kommer frågor in via mail till Redaktionen, men det går ju även att skriva i gästboken. Ett magasin kan ju vara för spannmål eller avsett för vad som helst. I Kenths ord antyds ett ”magasin” vid ”industrin” som brann.
Bild 1. Pannhuset på Norrbyskär - Mo Ångsåg - byggs år 1894.
Den brand som skribenten erinrar, eller snarare förnimmer att man läst om, är den som skedde i februari 1923 då såghuset vid Mo Ångsåg på Norrbyskär brann ned. Men, detta är ju fel år. Norrbyskär var en av Europas större sågar, och byggdes upp på 1890-talet. På Becken-Webben har det skrivits förhållandevis lite om Norrbyskär, med diverse sommarbilder och en bogserbåt, men desto mer om Hörnefors Sulfitfabrik. Grundaren till de båda var densamme Frans Kempe, och detsamma kan sägas om råvaran som kom från samma skogar.
Bild 2. Såghuset på Norrbyskär - Mo Ångsåg - brann 1923.
Att pappmagasinet vid Hörnefors Sulfitfabrik brann är ju inte otänkbart. Skribenten letar i den utomordentligt tråkiga men ofantligt detaljrika boken Hörnefors Historia. Svagt ur minnet tycker man sig ha läst något om magasinet som gick upp i rök, men om detta hittas inget idag i boken. Däremot, vid dagens julmatshandel stötte Skribenten ihop med Hörnefors nu pensionerade polis Torbjörn Hammarström, och ställde frågan. Torbjörn växte upp på Hamnskär granne med Fabriken. På Becken-Webben finns en artikelserie om Torbjörns minnen och om fastigheterna på Ågern och Hamnskär. Torbjörn växte upp i Nr 11 på Hamnskär, som son till Dag och Elin Hammarström.
Torbjörn var ju inte född år 1917 men hans far Dag var 10 år gammal då pappmagasinet brann vid hamnen till Fabriken. Pappa Hammarström har berättat i dramatiska ord hur brinnande ark av papp blåste som ett fyrverkeri ut över Fabriksviken. Som förklaring kan berättas - att Hörnefors Sulfitfabrik tillverkade pappersmassa, och inte ”papper”. Det senare tillkom på 1950-talet med ”pappersmaskin”. Pappersmassa var torra ark som packats hårt i balar för att säljas till pappersbruk. Då buntbanden brann av sprätte arken loss och flög brinnande iväg. Det var nog turligt att vinden låg ut mot vattnet och inte in mot själva Fabriken som då lär ha antänts. Tyvärr har Skribenten inga foton av händelsen, som Kenth efterfrågade i Gästboken.
Varje gång man öppnar boken Hörnefors Historia lär man sig något nytt. Att det var svåra tider under första världskriget har berättats om i en nylig artikelserie på Becken-Webben, om handlare Axel Edlunds automobil. År 1917 var speciellt på många sätt, och Kenths fråga om brinnande magasin – för spannmål - kan även ses som en omskrivning för nödår.
Vi läser ur boken Hörnefors Historia, sida 129
Under de tre första krigsåren hade kommunen som vi sett genom egna inköp försökt bättra på livsmedelssituationen. Totalt förbrukades 57.000 kronor till dessa. I januari 1917 vidtog emellertid den statliga brödsädesregleringen, snart följd av andra ransoneringar. De kommunala myndigheternas roll skars i huvudsak ned till efterlevnad av utfärdade förordningar och impopulärt ransoneringsarbete, som därtill drog kostnader för kommunerna. Dock fanns plats för egna initiativ och i Hörnefors tvekade ej Tycho Karlsson och hans medarbetare, Vikner och Nordström från Mo ångsåg, att mobilisera alla krafter för att bekämpa livsmedelskrisen, som under våren började bli verkligt allvarlig.
Bild 3. Tycho Karlsson, omnämns i texten ovan från 1910-talets Hörnefors. Tycho (även stavat Tyko) var en centralfigur. Han drev även en "benzin-station" i samhället och lät trycka upp kolorerade vykort för bygden, vilka återfinns på annat håll inom Becken-Webben.
En mer avlägsen magasinsbrand än den som Kenths farmor nog syftade på, hittas på nätet. Söker man ”magasin – brand - 1917” hittas att magasinet i Långared brann detta år. På nätsidan ”bygdeband” kan man läsa det som står i anslutning till bild 4. Vi tar oss friheten att visa den bilden, med länk till nätsidan.
Bild 4. Så här sägs om bilden från 1917: "Då brann Långareds Magasin, en tre vånings byggnad som låg alldeles norr om järnvägen, Wejers såg som låg strax söder om järnvägen och med stora lager av timmer och sågade trävaror, Julins Magasin som låg söder om Järnvägen och slutligen en Banvaktsstuga som låg norr om Järnvägen åt Stationshuset till.
Långared ligger strax norr om Alingsås. Järnvägen som omtalas i bildtexten (bild 4) finns kvar än idag, en smalspårig museijärnväg. I bild 5 ses Redaktör Lena Lindholm stå mitt på banan, hösten år 2017, dvs exakt 100 år sedan magasinet brann. Bilden är dock från stationen i Gräfsnäs, vilket är strax norrut från där bild 4 var fotat. Gräfsnäs är annars känt för dess ruinen till det slott som brann år 1834, slottets tredje och sista brand tills bara ruiner blev kvar. Så kan det gå när elden kommer lös.
Bild 5. Redaktör Lena Lindholm fotad på den smalspåriga järnvägen vid stationen i Gräfsnäs. Detta är inte långt från den plats där magasinet brann 1917, i Långared.
En observation till Kenths meddelande i Gästboken. Kenth stavar Sörmjöle som Sörmjäle. Kanske är detta en oavsiktlig felstavning eller en avsiktlig rättstavning. I gammal tid stavades byns namn just Södermiöhlu. Miöhlu betyder ”sandbacke” eller ”mjölig sand”. I wikipedia kan man läsa att ”mjäla” är enligt äldre svensk terminologi en jordart vars kornstorlek ligger mellan mo och lera (0,002-0,02 mm). En sådan sand känner man igen från havsbadet i Sörmjöle.
Gunnar Engström, 2018-12-23
Besökare